Efter en promenad med han-som-verkligen-inte-är-klassiskt-snygg-utan-bara-ger-mig-rysningar-och-är-ascool-för-han-åkt-transibiriska-järnvägen där vi analyserade varför jag kastat bort både framtidsinvesteringen och lundapojken konstaterade han att jag var känslomässigt störd och måste sluta tro att alla har onda avsikter.
---
Det här är något jag är mycket väl medveten om och har varit medveten om det ett tag, men varför känns det då när det kommer från honom? (Kanske för att jag är äckligt svag för hans leende och egentligen vet att han menar underförstått att jag ska ge honom en ärlig chans?)
--
Känslor...suck.
Känslor...suck.